Ja, opererades som sagt igår, tog ut en knöl ur mitt vänstra bröst som jag haft en tag men bara dragit ut på att opereras för.

Jag blev körd till sjukhuset vid 12.OO och blev inlagd direkt när vi var framme. Jag fick mitt egna lilla rum med skåp och en säng där det låg kläder och en värmefilt. Jag bytte om till den otroligt sessia outfiten och la mig ner i sängen med mobilen (det var då jag bloggade inlägget till er) Olyckligtvis hade jag råkat dricka ett halvt glas oboy någon timme innan jag kom och efter som det anses lika tungt som att smälta ner mat så blev det värsta grejen. Man måste ha tom matsäck när man sövs vilket jag förmodligen inte hade med tanke på oboyen. Vi kom fram till att jag skulle få sövas ändån men med ett slag rör i halsen för att de skulle ha extra koll på att ingenting kom upp etc. Jag öppnar munnen och hon ser min piercing, hon bad mig snurra av den men den satt som sten och vi började diskutera en lokal bedövning. Hon övertalade mig efter många om och men. Jag blev dock så sjukt sjukt nervös och efter hon ringt läkaren om att det blev lokalt istället och fick panik. Jag vred nästan av mig tungan och fick till slut av piercingen, hahah. Då fick hon ringa läkaren igen och be dem söva mig. Väl inne i operationssalen så började jag gråta. Jag sa inte ett ljud med tårarna bara rann längst kinderna. Usch vad hemskt det var, sköterskan klappade min kind och va hur gulligt som helst mot mig. När de sedan kom med gasmasken och började mumla om att jag skulle drömma mig bort på en öde ö med solen skinandes i ansiktet så dog jag av flabb, jag började skratta så mycket att de fick ta bort masken och hela operationssalen med 4 kvinnor skrattade med mig. Jag är ju helt knäpp, först gråter jag sen garvar jag så mycket att hela salen trodde jag var helt knäpp och skrattade nog mer åt mig än med mig.

Ja, sen minns jag ingenting mer än att det kändes som om jag bara blinkade till och sen var jag klar. Det är en så sjuk upplevelse att sövas! Det första jag sa va: Hallå? hallå? och då kom sjuksköterskan springandes och ba: Va e de vännen? Jag ba: asså jag har aldrig varit såhär hungrig i hela mitt liv!! Hon ba: men du har sovit för lite du måste vila.. Jag ba: nej det funkar inte, jag måste ha mat! Hahaha. Så hon sprang iväg och löste två mackor och lite Proviva juice, det räckte inte långt. Slukade dem på 5 korta minuter sen sa hon till mig ”får en känsla av att du fortfarande är hungrig” och där satt jag med puppa eyes, så hon hämtade ytterligare två och frågade vart allt fick plats och jag sa att jag får den frågan dagligen och det är ingen som vet, hahah! Sen att vi åkte till max och beställde cheeseburgare, pommes, läsk och chili cheese 30 minuter efter hade nog chockat henne ännu mer OCH att jag tryckte i mig en hel snickers påläggen ut från sjukhuset, like a boss! HAHAH.

Jag hade bandage runt hela mig för att inte förblöda och vi diskuterade mitt ärr som jag tror kommer läka fint, de sattes på ett oväntat ställe och den minst smickrande enligt mig men dostorn berättade att där skulle de synas minst och bli snyggast. Men helt ärligt, jag kollade inte på mitt ärr efteråt ens och har fortfarande inte gjort det för det är helt jävla obetydligt nu när knutan är ute. Det är en sådan befrielse så ni anar inte. Tänk att jag känt, haft ont och mått psykiskt dåligt över den i snart 1år.. Herregud. Det syntes och kändes dagligen och gick och grubbla över det konstant. SÅ FATTA HUR GLAD JAG ÄR NU ELLER! ooooooomg…. LYCKA LYCKA LYCKA! Vill bara tacka sjuksköterskorna i Ängelholm för all ödmjukhet och förståelse. Jag var deras jobbigaste patient under hela dagen och jag som är allt annat är omständig blev irriterad på mig själv, då kan ni tänka er dem. Men de höll tålamodet och tog han om mig väl. Tack!

IMG_2369.JPG
IMG_2366
IMG_2364
IMG_2370
IMG_2363
IMG_2372

FacebookTwitterPinterestGoogle +Stumbleupon